Skrivövning från Debutantbloggen: Skriv en berättelse om en katt och ett träd                                                          16 juli 2017

 

I närheten av ett körsbärsträd

Vid den här tiden på året var hon gärna i närheten av körsbärsträdet. Hon njöt av spänningen här. Bären var övermogna och fåglarna kretsade kring de lockande röda godbitarna. Hittills hade hon inte tagit någon av fåglarna vid trädet även om tillfällen hade funnits. Nej, än så länge lekte hon mest med tanken och hon njöt av att skjuta upp stunden då listen, jakten och överfallet skulle nå sin fulländning.

Häromdagen inträffande något oväntat som nu helt och hållet ockuperade hennes intresse och som påskyndade hennes iver att återvända till trädet. Hon var plötsligt inte längre ensam i gräset under trädet. En smidig och snabbfotad hane låg och tryckte under en lågt hängande gren. Han såg henne inte, han var paralyserad av de kringflygande, irrande och skränande fåglarna. De var som berusade och de tycktes utgöra ett enkelt byte. Vid dagens slut smög han iväg utan att väcka någon uppmärksamhet. Hon var mer vaksam än tidigare, nu kände hon till hans existens.

Den här dagen anlände hon tidigt till trädet och hon gömde sig genast i det höga gräset. Fåglarna piskade upp stämningen ännu mer idag och hon kände sig spänd och upphetsad. Hon såg honom komma och pulsen ökade. Hanen smög i det höga gräset, skickligt och smidigt, gräset rörde sig knappt, han höll huvudet lågt och öronen tätt bakåtstrukna. Han gömde sig i sitt bakhåll under grenen. Han såg henne inte.

Hon kunde inte stå emot impulsen att smyga på honom, för en stund ville hon utnyttja sitt övertag och övermanna honom. Smygande i en vid lov kring trädet iakttog hon honom utan att fånga hans uppmärksamhet. Han var oändligt attraktiv; kolsvart, glänsande, smidig och stark. Så låg hon i gräset strax bakom honom en stund och tog oväntat sats. Hon hoppade snabbt upp och lade sig platt och tätt på hans välvda rygg, hon purrade intensivt och kärleksfullt, högg honom mjukt men bestämt i nacken, strök sina läppar snabbt och intensivt mot körtlarna i hans panna och så, lika blixtsnabbt, var hon borta och utom synhåll igen.

Han hann inte se henne, varken före, under eller efter händelsen. Han visste inte riktigt vad han hade varit med om men det var något omvälvande. Han hade aldrig tidigare känt en så stark och sekundsnabb passion, ett sådant lyckorus eller en så stark åtrå. Han skulle aldrig bli densamme igen.

Hon gick tillbaka till körsbärsträden en gång till den sommaren. Hon smög osynligt fram. Från sin gömma såg hon honom ligga i sitt vanliga bakhåll. Han brydde sig inte längre om fåglarna. Hans längtan efter henne hade tärt på honom.

Hon purrade mjukt, reste sig upp och vände honom svansen. Den böljande vita kattsvansen svajade lätt när hon belåten gick därifrån. Hon var nöjd. Hon hade jagat.

Elisabeth Fagerstedt

vadjagskriverom.blogg.se

 

 

Elisabeth Fagerstedt

I närheten av ett körbärsträd

Skrivövningar Kommentera

Skrivövning från Debutantbloggen: Skriv en berättelse om en katt och ett träd                                                          16 juli 2017

 

I närheten av ett körsbärsträd

Vid den här tiden på året var hon gärna i närheten av körsbärsträdet. Hon njöt av spänningen här. Bären var övermogna och fåglarna kretsade kring de lockande röda godbitarna. Hittills hade hon inte tagit någon av fåglarna vid trädet även om tillfällen hade funnits. Nej, än så länge lekte hon mest med tanken och hon njöt av att skjuta upp stunden då listen, jakten och överfallet skulle nå sin fulländning.

Häromdagen inträffande något oväntat som nu helt och hållet ockuperade hennes intresse och som påskyndade hennes iver att återvända till trädet. Hon var plötsligt inte längre ensam i gräset under trädet. En smidig och snabbfotad hane låg och tryckte under en lågt hängande gren. Han såg henne inte, han var paralyserad av de kringflygande, irrande och skränande fåglarna. De var som berusade och de tycktes utgöra ett enkelt byte. Vid dagens slut smög han iväg utan att väcka någon uppmärksamhet. Hon var mer vaksam än tidigare, nu kände hon till hans existens.

Den här dagen anlände hon tidigt till trädet och hon gömde sig genast i det höga gräset. Fåglarna piskade upp stämningen ännu mer idag och hon kände sig spänd och upphetsad. Hon såg honom komma och pulsen ökade. Hanen smög i det höga gräset, skickligt och smidigt, gräset rörde sig knappt, han höll huvudet lågt och öronen tätt bakåtstrukna. Han gömde sig i sitt bakhåll under grenen. Han såg henne inte.

Hon kunde inte stå emot impulsen att smyga på honom, för en stund ville hon utnyttja sitt övertag och övermanna honom. Smygande i en vid lov kring trädet iakttog hon honom utan att fånga hans uppmärksamhet. Han var oändligt attraktiv; kolsvart, glänsande, smidig och stark. Så låg hon i gräset strax bakom honom en stund och tog oväntat sats. Hon hoppade snabbt upp och lade sig platt och tätt på hans välvda rygg, hon purrade intensivt och kärleksfullt, högg honom mjukt men bestämt i nacken, strök sina läppar snabbt och intensivt mot körtlarna i hans panna och så, lika blixtsnabbt, var hon borta och utom synhåll igen.

Han hann inte se henne, varken före, under eller efter händelsen. Han visste inte riktigt vad han hade varit med om men det var något omvälvande. Han hade aldrig tidigare känt en så stark och sekundsnabb passion, ett sådant lyckorus eller en så stark åtrå. Han skulle aldrig bli densamme igen.

Hon gick tillbaka till körsbärsträden en gång till den sommaren. Hon smög osynligt fram. Från sin gömma såg hon honom ligga i sitt vanliga bakhåll. Han brydde sig inte längre om fåglarna. Hans längtan efter henne hade tärt på honom.

Hon purrade mjukt, reste sig upp och vände honom svansen. Den böljande vita kattsvansen svajade lätt när hon belåten gick därifrån. Hon var nöjd. Hon hade jagat.

Elisabeth Fagerstedt

vadjagskriverom.blogg.se

 

 

Elisabeth Fagerstedt