20170910/Elisabeth Fagerstedt/Vadjagskriverom.blogg.se
Skrivövning, Debutantbloggen: Den här gången handlar det om att skriva om en situation med tvär vändning. Det kan vara en lördagsfrukost hemma eller en person som håller ett tal, men så händer något oväntat. Vad?
Härbärgaren
Hon hade alltid bråttom på morgnarna när hon skulle lämna lägenheten och åka till sitt arbete. Varför hon hade sådan brådska kunde hon helt inte förklara men hon skulle nog säga att hon behövde den för att söka efter omen.
Om hissen redan stod och väntade på hennes våningsplan såg hon det som ett tecken på att hon snart skulle få något av allt det där som hon hela tiden längtade efter i sitt liv.
Om hissen inte stod där ökade hennes behov av att tjäna in, eller förtjäna, avlastning från det mest smärtsamma.
Hennes dagliga kamp syftade till att skapa balans mellan goda och harmoniska känslor å ena sidan och gnagande och oroande å den andra.
Varje litet hinder på hennes väg behövde vägas upp mot något annat. Ibland var hon tvungen att gå tillbaka till lägenheten bara för att tända och släcka lamporna en gång till. Tvånget att kompensera sinkade henne men när det väl hade uppstått och givit sig till känna tycktes det omöjligt att bortse ifrån.
En morgon småsprang hon till tåget. Hon bar sina hårda men dock praktiskt kilklackade skor, den smala pennkjolen, de nya nylonstrumporna och den välstrukna blusen. Det hände något som hon inte hade väntat sig.
Med en utsträckt arm stod den och väntade på henne, tålmodigt. Den visste med säkerhet att hon skulle komma. En varelse, ett väsen, eller en fe, kanske var den bevingad eller möjligen bemantlad. Den log vänligt mot henne.
Andlöst stannade hon upp framför den mäktiga figuren. Den ödmjuka och samtidigt respektingivande gestalten bugade sig lätt framåt mot henne och inifrån dess löst formade, hon skulle säga otydliga, kropp hörde hon en röst. Den sa: ”vem jag är? Jag är din härbärgare. Jag hör dina böner, jag bär dina frågor och dina svar”.
Därefter pekade den utsträckta armen på stängslet och gjorde henne uppmärksam på en ögla som var skadad och därmed öppen. Hon satte sitt ivriga finger mot öglans sår. Stängslet kändes hårt och fast.
Den utsträckta armen pekade nu mot hennes handväska. Undrande öppnade hon väskan och med stor förvåning tog hon fram ett verktyg, en enorm bultsax. Den hade inte funnits där tidigare och hon förstod inte heller hur den fått plats i hennes smidiga lilla väska. Hon använde bultsaxen för att skapa ett runt hål i stängslet och hon kröp försiktigt igenom utan att repa maskor i nylonstrumporna.
Hon såg nedför slänten mot tågstationen. Allt såg annorlunda ut nu. Solen sken starkt, som i zenit. Människor rörde sig strosande, som i slow-motion. Alla var klädda i klara och glada färger.
Så gick hon i lugn och behaglig takt och ställde sig på plattformen. Människorna småpratade med varandra och de flesta log vänligt. Hon kunde inte riktigt uppfatta samtalen och hon kunde inte till fullo säkerställa språket. Hon visste därmed inte helt säkert var hon befann sig. Hon kände tydligt att hon kommit till en varmare, vackrare och behagligare plats.
En man iklädd rosa hatt med breda brätten vände sig mot henne och sa inkännande: ”Allt är bra nu”, med ett mjukt och varmt leende.
Hon tittade mot tomrummet som lämnats av ett väsen, en vägvisare som sa sig vara hennes härbärgare, efter en oformlig hydda, ett bo, för hennes oro och hennes ro. En lång slagskugga efter en hjälpande hand och ett pekande finger dröjde sig kvar en stund på marken. Hålet i stängslet syntes inte längre, det hade sömlöst läkt ihop igen.
20170910
Elisabeth Fagerstedt
Vadjagskriverom.blogg.se
Härbärgaren
Skrivövningar Kommentera20170910/Elisabeth Fagerstedt/Vadjagskriverom.blogg.se
Skrivövning, Debutantbloggen: Den här gången handlar det om att skriva om en situation med tvär vändning. Det kan vara en lördagsfrukost hemma eller en person som håller ett tal, men så händer något oväntat. Vad?
Härbärgaren
Hon hade alltid bråttom på morgnarna när hon skulle lämna lägenheten och åka till sitt arbete. Varför hon hade sådan brådska kunde hon helt inte förklara men hon skulle nog säga att hon behövde den för att söka efter omen.
Om hissen redan stod och väntade på hennes våningsplan såg hon det som ett tecken på att hon snart skulle få något av allt det där som hon hela tiden längtade efter i sitt liv.
Om hissen inte stod där ökade hennes behov av att tjäna in, eller förtjäna, avlastning från det mest smärtsamma.
Hennes dagliga kamp syftade till att skapa balans mellan goda och harmoniska känslor å ena sidan och gnagande och oroande å den andra.
Varje litet hinder på hennes väg behövde vägas upp mot något annat. Ibland var hon tvungen att gå tillbaka till lägenheten bara för att tända och släcka lamporna en gång till. Tvånget att kompensera sinkade henne men när det väl hade uppstått och givit sig till känna tycktes det omöjligt att bortse ifrån.
En morgon småsprang hon till tåget. Hon bar sina hårda men dock praktiskt kilklackade skor, den smala pennkjolen, de nya nylonstrumporna och den välstrukna blusen. Det hände något som hon inte hade väntat sig.
Med en utsträckt arm stod den och väntade på henne, tålmodigt. Den visste med säkerhet att hon skulle komma. En varelse, ett väsen, eller en fe, kanske var den bevingad eller möjligen bemantlad. Den log vänligt mot henne.
Andlöst stannade hon upp framför den mäktiga figuren. Den ödmjuka och samtidigt respektingivande gestalten bugade sig lätt framåt mot henne och inifrån dess löst formade, hon skulle säga otydliga, kropp hörde hon en röst. Den sa: ”vem jag är? Jag är din härbärgare. Jag hör dina böner, jag bär dina frågor och dina svar”.
Därefter pekade den utsträckta armen på stängslet och gjorde henne uppmärksam på en ögla som var skadad och därmed öppen. Hon satte sitt ivriga finger mot öglans sår. Stängslet kändes hårt och fast.
Den utsträckta armen pekade nu mot hennes handväska. Undrande öppnade hon väskan och med stor förvåning tog hon fram ett verktyg, en enorm bultsax. Den hade inte funnits där tidigare och hon förstod inte heller hur den fått plats i hennes smidiga lilla väska. Hon använde bultsaxen för att skapa ett runt hål i stängslet och hon kröp försiktigt igenom utan att repa maskor i nylonstrumporna.
Hon såg nedför slänten mot tågstationen. Allt såg annorlunda ut nu. Solen sken starkt, som i zenit. Människor rörde sig strosande, som i slow-motion. Alla var klädda i klara och glada färger.
Så gick hon i lugn och behaglig takt och ställde sig på plattformen. Människorna småpratade med varandra och de flesta log vänligt. Hon kunde inte riktigt uppfatta samtalen och hon kunde inte till fullo säkerställa språket. Hon visste därmed inte helt säkert var hon befann sig. Hon kände tydligt att hon kommit till en varmare, vackrare och behagligare plats.
En man iklädd rosa hatt med breda brätten vände sig mot henne och sa inkännande: ”Allt är bra nu”, med ett mjukt och varmt leende.
Hon tittade mot tomrummet som lämnats av ett väsen, en vägvisare som sa sig vara hennes härbärgare, efter en oformlig hydda, ett bo, för hennes oro och hennes ro. En lång slagskugga efter en hjälpande hand och ett pekande finger dröjde sig kvar en stund på marken. Hålet i stängslet syntes inte längre, det hade sömlöst läkt ihop igen.
20170910
Elisabeth Fagerstedt
Vadjagskriverom.blogg.se