170913
Fristående fortsättning på berättelsen: ”Och ungen min får du aldrig” (skrivövning 170828).
Skuggan av Ull
del 1
Ännu en obarmhärtigt kylig dag grydde. Ull låg i flockens inre ring, den tryggaste platsen för de yngsta och svagaste. Hon hade rimfrost och is i sin päls. Isbildningarna var som kraftigast där hennes unge sov tätt emot henne. Ungen var oroväckande våt eftersom Ull diade och slickade den ideligen.
Under korta stunder lät hon ungen sova. Då hon var ensam med sina tankar dök bilden av Varg upp, den karismatiska och omtyckta hanen som hon blivit passionerat förälskad i. Den far till hennes avkomma som hon senare smutskastat. Med lögner och förtal hade hon hetsat flocken till att fördriva honom. Minnesbilden, som hon inte lyckades bli kvitt, visade den charmerande och lyckliga Varg. De gnistrade ögonen och de blänkade tänderna. Tankarna frätte i hennes inre. En dag skulle de leda henne till att fatta ett oåterkalleligt beslut.
Med tänderna bar hon ungen i nackhåren. Den slängde fram och tillbaka som ett stycke tomt skinn. Hon morrade åt vem som än närmade sig henne. Endast ensam var hon stark. Ingen fick ta sig rätten att kritisera henne. Ingen fick syna den blöta och utmattade avkomman. Ingen.
Från bergets krön kastade hon sin skugga över vargflocken. Som en mantel, en mjuk filt, la sig bilden av Ull över dem alla. Hon, en ung och lekfull flicka, utsatt, ett offer, för den förfärliga driften. Den sovande och oskuldsfulla honan. Hennes smärtsamma och skrämmande berättelse. Deras hjärtan ömmade.
I skenet av hennes svaghet respekterade de hennes behov. De höll sig på avstånd. Rädslan för beröring var ömsesidig.
När skuggan av Ull blandades med jägarens var hon redo att köpslå. Han ville ha hennes unge, han tränade sina jakthundar. I gengäld skulle han sörja för Vargs överlevnad i exilen.
Skuggan av Ull
Del 2
170918
När Varg vaknade förstod han instinktivt att Lo var på väg att dö. Den obarmhärtigt kyliga natten och den svåra svälten hade tärt hårt på henne de senaste dygnen. Hon låg med slapp kropp på sidan, längs hans bröstkorg och buk, med den hängande tungan övertäckt av vassa iskristaller. Ögonen var slutna. Andningen var svag.
De hade slagit följe under en mycket sträng vinter. Båda två hade jagats iväg av sina flockar, de hade mobbats, hetsats och uteslutits. Det var mycket svårt för ett djur att överleva ensam i skogen. Under de värsta umbäranden man kan tänka sig fann de tröst i att följa varandra. Kretsande kring sina ursprungliga flockar och på jakt efter något ätbart att dela på, bytesdjur som ännu inte flytt skogen eller avlidit av kölden, tillbringade de dagarna i ständig rörelse. På nätterna sökte de sig till övergivna gryt och hålor, de höll värmen så gott det gick intill varandras kroppar. De brukade tala viskande med varandra för att stilla oro och smärtor.
Det döende lodjuret var en belastning för Varg. Det visste han. De var snart tvungna att förflytta sig, att cirkulera. Skogen var en farlig plats för ensamma och svaga djur, vittringen nådde snabbt de starkare.
Med sin fuktiga nosspegel rörde han vid hennes mungipa. Det ryckte i den och snart försökte hon dra in den isiga tungan i svalget. Varg ville få upp henne ur gropen. Det var helt avgörande att hon kunde stå på sina tassar den här dagen. Han buffade på henne med nosen i revbenen och bet henne vid ryggslutet. Hon måste ställa sig upp. Nu.
Med krökt rygg och på vingliga ben gick hon sida vid sida intill Varg. Hon darrade och hon lutade sig emot honom. Varg försökte hålla dem båda i rörelse för att hålla kroppstemperaturen och för att inte vittringen av det döende djuret skulle locka fram de andra rovdjuren.
Han såg dem inte först. Minkarna gjorde en snabb attack och fällde Lo. Hon ramlade direkt och hann inte värja sig. Varg morrade och försökte mota bort dem men han ville inte heller hetsa upp stämningen. Risken skulle vara överhängande för att fler djur i så fall skulle lockas till platsen. Han själv skulle kunna utgöra ett enkelt byte för en liten flock. En ensam varg är en försvagad varg.
Varg lämnade Lo med minkarna. Han hörde hennes tjut. En gång. Sedan var skogen alldeles tyst.
171020
Skuggan av Ull. Del 3.
Fristående fortsättning på berättelsen: ”Och ungen min får du aldrig” (skrivövning 170828).
Tikarna i den inre sovringen var antingen nyförlösta eller diande mödrar. Deras ungar var små och de var alla svaga och sårbara. Valpning under den kallaste vintertiden, med dålig tillgång på bytesdjur och annan föda, tärde hårt på flockens tikar och valpar. Det hörde inte till vanligheten med parningar så sent på året men den här vintern var inte som en vanlig vinter. De gick en osäker framtid till mötes och alla djuren skulle inte komma att överleva.
En ny slags oro hade spridit sig i den inre kretsen. En av honorna, Ull, betedde sig inte som de andra. De nyförlösta iakttog den stressade honan medlidsamt och ville hjälpa. Men Ull var aggressiv och avvisande. Istället vårdade hon sin avkomma med en frenesi som gränsade till våld. Hon slickade den maniskt och hårt och hon väckte den blöta valpen ideligen för att ge den di. Det syntes att hon kände ingen, och kunde inte heller skapa någon, ro i deras bo. Gång på gång gick hon rastlöst iväg för sig själv, hon bar vårdslöst den blöta och nedkylda ungen hängande och slängande med sina framtänder i dess nackskinn.
Noa, en av de oroade honorna i ringen, hade försökt etablera vänskaplig och välvillig kontakt med Ull. Den lilla tiken ansträngde sig för att växa in i rollen som partner till flockens alfahane. Noa, den lilla späda Noa, som med sina 25 kg kroppsvikt parat sig med Ulf. Han hade stort inflytande över dem alla genom den respekt som följde på hans nästan 80 kilo tunga kropp. En gång kom han som en utsliten ensamvarg under en vandring från Ryssland och de flesta vargarna fylldes av beundran gränsande till avund inför hans mod och kraft. Av pliktkänsla men även ur sin djupa osäkerhet sökte Noa vägar för att ge Ull sitt stöd. Hennes mjuka vänlighet bemötte Ull med en hånfull sarkasm som förminskade Noas uttryck för vänskap till blottad svaghet. Ull identifierade och vände snabbt Noas osäkerhet emot henne. Ull kunde inte fördra svaghet.
Det var tydligt för dem alla att Ull ville vara ifred med sin unge och få vara ostörd i sina maniska omsorger om den. Flocken kände nu till Ulls öde, de hade sympatier för berättelsen om övergreppet, orsaken till Vargs fördrivande från flocken, och de ömmade för Ulls smärtsamma bakgrundshistoria. Av hänsyn lämnade de henne det avstånd som hon så tydligt ville ha. Med sin svaghet ledde Ull dem oreflekterat mot nya, hittills oanade, svårigheter. En dag skulle de ångra att de gav vika.
Bekymrat såg Noa hur Ull satt på kullen och riktade blicken långt ut över landskapet. Vad såg hon därute och vem talade hon med emellanåt? Ull höll sig i oftast skuggorna. Ingen av dem ville fråga henne om det som oroade dem. Noa ruskade obehaget ur sin isiga päls och ur sina spända muskler. Den nyckfulla och traumatiserade Ull skapade allt större anspänning omkring sig.
De hörde ett avlägset dödsskri ifrån skogen. Varg rörde sig i periferin, de kände hans rörelsemönster, kretsande kring deras flock under dagarna. De brukade känna vittring av att han hade ett lodjur i sin närhet. De visste att han frös och svalt, de insåg att han skulle ha mycket svårt att överleva fördrivningen från flocken.
171021
Skuggan av Ull. Del 4.
Fristående fortsättning på berättelsen: ”Och ungen min får du aldrig” (skrivövning 170828).
Minkarna attackerade med ivrigt tjattrande läten. De var upphetsade av jaktens spänning och av hungerns smärtor. De åt Lo levande, de började bakifrån och de slet av de stora lårmusklerna från dess fästen. Blodet rann ur kroppen och stelnade snabbt till is av kölden. De tuggade snabbt. Lo, den empatiska följeslagaren, lyfte sitt huvud och sökte med blicken i skogen efter Varg. Hon såg honom inte längre.
Varg gick en smärtsam dag till mötes. Ovissheten om det skulle vara möjligt att rädda Lo från minkangreppet gnagde i honom. Hungern gnagde liksom oron över att nu vaka ensam över sin säkerhet under nätterna och att försöka hålla kroppstemperaturen utan att ha ett annat pälsdjur vid sin sida. Andra instinkter och nya desperata tankar väcktes till liv. Skulle han kunna äta Lo?
Hans lovar i skogen drogs allt närmare platsen där han lämnat den attackerade Lo. Han ville helst inte återvända, det kunde vara såväl farligt som smärtsamt att se spår av hur hon plågats. Men när han väl börjat tänka på att äta kött från ett nyfällt djur blev det näst intill omöjligt att stå emot. Han fann hennes kropp, övergiven. Minkarna hade ätit sig mätta på hennes lemmar och lämnat kroppen i övrigt hel med inälvorna orörda. Hennes huvud låg i en vilsam position, som om hon sov. Varg kunde inte med säkerhet avgöra om hon levde eller inte. Han ville inte undersöka det och han ville inte heller bestämma sig för om hon var lovlig att äta nu. De kval han genomled i den stunden var enorma.
När Varg slet upp buken på lodjurshonan med sina kindtänder lyftes hennes huvud i en mjuk långsam rörelse. Det kunde varit en sammandragning i en avsliten sena likaväl som en reaktion från ett levande djur. Han visste inte. När han ätit sig mätt på inälvor hasade han sig nedbruten därifrån. De skuldkänslor han fått skulle inte lämna honom ifred.
Lite senare kastade han upp en del av födan i ett gryt. Han tittade ned i grytet och såg någonting konstigt ligga under den blöta uppkastningen. Päls och skinn. En vargunge. Illa huggen av jakthundar.
Elisabeth Fagerstedt
vadjagskriverom.blogg.se
Skuggan av Ull (del 1 - 4)
Mininoveller Kommentera170913
Fristående fortsättning på berättelsen: ”Och ungen min får du aldrig” (skrivövning 170828).
Skuggan av Ull
del 1
Ännu en obarmhärtigt kylig dag grydde. Ull låg i flockens inre ring, den tryggaste platsen för de yngsta och svagaste. Hon hade rimfrost och is i sin päls. Isbildningarna var som kraftigast där hennes unge sov tätt emot henne. Ungen var oroväckande våt eftersom Ull diade och slickade den ideligen.
Under korta stunder lät hon ungen sova. Då hon var ensam med sina tankar dök bilden av Varg upp, den karismatiska och omtyckta hanen som hon blivit passionerat förälskad i. Den far till hennes avkomma som hon senare smutskastat. Med lögner och förtal hade hon hetsat flocken till att fördriva honom. Minnesbilden, som hon inte lyckades bli kvitt, visade den charmerande och lyckliga Varg. De gnistrade ögonen och de blänkade tänderna. Tankarna frätte i hennes inre. En dag skulle de leda henne till att fatta ett oåterkalleligt beslut.
Med tänderna bar hon ungen i nackhåren. Den slängde fram och tillbaka som ett stycke tomt skinn. Hon morrade åt vem som än närmade sig henne. Endast ensam var hon stark. Ingen fick ta sig rätten att kritisera henne. Ingen fick syna den blöta och utmattade avkomman. Ingen.
Från bergets krön kastade hon sin skugga över vargflocken. Som en mantel, en mjuk filt, la sig bilden av Ull över dem alla. Hon, en ung och lekfull flicka, utsatt, ett offer, för den förfärliga driften. Den sovande och oskuldsfulla honan. Hennes smärtsamma och skrämmande berättelse. Deras hjärtan ömmade.
I skenet av hennes svaghet respekterade de hennes behov. De höll sig på avstånd. Rädslan för beröring var ömsesidig.
När skuggan av Ull blandades med jägarens var hon redo att köpslå. Han ville ha hennes unge, han tränade sina jakthundar. I gengäld skulle han sörja för Vargs överlevnad i exilen.
Skuggan av Ull
Del 2
170918
När Varg vaknade förstod han instinktivt att Lo var på väg att dö. Den obarmhärtigt kyliga natten och den svåra svälten hade tärt hårt på henne de senaste dygnen. Hon låg med slapp kropp på sidan, längs hans bröstkorg och buk, med den hängande tungan övertäckt av vassa iskristaller. Ögonen var slutna. Andningen var svag.
De hade slagit följe under en mycket sträng vinter. Båda två hade jagats iväg av sina flockar, de hade mobbats, hetsats och uteslutits. Det var mycket svårt för ett djur att överleva ensam i skogen. Under de värsta umbäranden man kan tänka sig fann de tröst i att följa varandra. Kretsande kring sina ursprungliga flockar och på jakt efter något ätbart att dela på, bytesdjur som ännu inte flytt skogen eller avlidit av kölden, tillbringade de dagarna i ständig rörelse. På nätterna sökte de sig till övergivna gryt och hålor, de höll värmen så gott det gick intill varandras kroppar. De brukade tala viskande med varandra för att stilla oro och smärtor.
Det döende lodjuret var en belastning för Varg. Det visste han. De var snart tvungna att förflytta sig, att cirkulera. Skogen var en farlig plats för ensamma och svaga djur, vittringen nådde snabbt de starkare.
Med sin fuktiga nosspegel rörde han vid hennes mungipa. Det ryckte i den och snart försökte hon dra in den isiga tungan i svalget. Varg ville få upp henne ur gropen. Det var helt avgörande att hon kunde stå på sina tassar den här dagen. Han buffade på henne med nosen i revbenen och bet henne vid ryggslutet. Hon måste ställa sig upp. Nu.
Med krökt rygg och på vingliga ben gick hon sida vid sida intill Varg. Hon darrade och hon lutade sig emot honom. Varg försökte hålla dem båda i rörelse för att hålla kroppstemperaturen och för att inte vittringen av det döende djuret skulle locka fram de andra rovdjuren.
Han såg dem inte först. Minkarna gjorde en snabb attack och fällde Lo. Hon ramlade direkt och hann inte värja sig. Varg morrade och försökte mota bort dem men han ville inte heller hetsa upp stämningen. Risken skulle vara överhängande för att fler djur i så fall skulle lockas till platsen. Han själv skulle kunna utgöra ett enkelt byte för en liten flock. En ensam varg är en försvagad varg.
Varg lämnade Lo med minkarna. Han hörde hennes tjut. En gång. Sedan var skogen alldeles tyst.
171020
Skuggan av Ull. Del 3.
Fristående fortsättning på berättelsen: ”Och ungen min får du aldrig” (skrivövning 170828).
Tikarna i den inre sovringen var antingen nyförlösta eller diande mödrar. Deras ungar var små och de var alla svaga och sårbara. Valpning under den kallaste vintertiden, med dålig tillgång på bytesdjur och annan föda, tärde hårt på flockens tikar och valpar. Det hörde inte till vanligheten med parningar så sent på året men den här vintern var inte som en vanlig vinter. De gick en osäker framtid till mötes och alla djuren skulle inte komma att överleva.
En ny slags oro hade spridit sig i den inre kretsen. En av honorna, Ull, betedde sig inte som de andra. De nyförlösta iakttog den stressade honan medlidsamt och ville hjälpa. Men Ull var aggressiv och avvisande. Istället vårdade hon sin avkomma med en frenesi som gränsade till våld. Hon slickade den maniskt och hårt och hon väckte den blöta valpen ideligen för att ge den di. Det syntes att hon kände ingen, och kunde inte heller skapa någon, ro i deras bo. Gång på gång gick hon rastlöst iväg för sig själv, hon bar vårdslöst den blöta och nedkylda ungen hängande och slängande med sina framtänder i dess nackskinn.
Noa, en av de oroade honorna i ringen, hade försökt etablera vänskaplig och välvillig kontakt med Ull. Den lilla tiken ansträngde sig för att växa in i rollen som partner till flockens alfahane. Noa, den lilla späda Noa, som med sina 25 kg kroppsvikt parat sig med Ulf. Han hade stort inflytande över dem alla genom den respekt som följde på hans nästan 80 kilo tunga kropp. En gång kom han som en utsliten ensamvarg under en vandring från Ryssland och de flesta vargarna fylldes av beundran gränsande till avund inför hans mod och kraft. Av pliktkänsla men även ur sin djupa osäkerhet sökte Noa vägar för att ge Ull sitt stöd. Hennes mjuka vänlighet bemötte Ull med en hånfull sarkasm som förminskade Noas uttryck för vänskap till blottad svaghet. Ull identifierade och vände snabbt Noas osäkerhet emot henne. Ull kunde inte fördra svaghet.
Det var tydligt för dem alla att Ull ville vara ifred med sin unge och få vara ostörd i sina maniska omsorger om den. Flocken kände nu till Ulls öde, de hade sympatier för berättelsen om övergreppet, orsaken till Vargs fördrivande från flocken, och de ömmade för Ulls smärtsamma bakgrundshistoria. Av hänsyn lämnade de henne det avstånd som hon så tydligt ville ha. Med sin svaghet ledde Ull dem oreflekterat mot nya, hittills oanade, svårigheter. En dag skulle de ångra att de gav vika.
Bekymrat såg Noa hur Ull satt på kullen och riktade blicken långt ut över landskapet. Vad såg hon därute och vem talade hon med emellanåt? Ull höll sig i oftast skuggorna. Ingen av dem ville fråga henne om det som oroade dem. Noa ruskade obehaget ur sin isiga päls och ur sina spända muskler. Den nyckfulla och traumatiserade Ull skapade allt större anspänning omkring sig.
De hörde ett avlägset dödsskri ifrån skogen. Varg rörde sig i periferin, de kände hans rörelsemönster, kretsande kring deras flock under dagarna. De brukade känna vittring av att han hade ett lodjur i sin närhet. De visste att han frös och svalt, de insåg att han skulle ha mycket svårt att överleva fördrivningen från flocken.
171021
Skuggan av Ull. Del 4.
Fristående fortsättning på berättelsen: ”Och ungen min får du aldrig” (skrivövning 170828).
Minkarna attackerade med ivrigt tjattrande läten. De var upphetsade av jaktens spänning och av hungerns smärtor. De åt Lo levande, de började bakifrån och de slet av de stora lårmusklerna från dess fästen. Blodet rann ur kroppen och stelnade snabbt till is av kölden. De tuggade snabbt. Lo, den empatiska följeslagaren, lyfte sitt huvud och sökte med blicken i skogen efter Varg. Hon såg honom inte längre.
Varg gick en smärtsam dag till mötes. Ovissheten om det skulle vara möjligt att rädda Lo från minkangreppet gnagde i honom. Hungern gnagde liksom oron över att nu vaka ensam över sin säkerhet under nätterna och att försöka hålla kroppstemperaturen utan att ha ett annat pälsdjur vid sin sida. Andra instinkter och nya desperata tankar väcktes till liv. Skulle han kunna äta Lo?
Hans lovar i skogen drogs allt närmare platsen där han lämnat den attackerade Lo. Han ville helst inte återvända, det kunde vara såväl farligt som smärtsamt att se spår av hur hon plågats. Men när han väl börjat tänka på att äta kött från ett nyfällt djur blev det näst intill omöjligt att stå emot. Han fann hennes kropp, övergiven. Minkarna hade ätit sig mätta på hennes lemmar och lämnat kroppen i övrigt hel med inälvorna orörda. Hennes huvud låg i en vilsam position, som om hon sov. Varg kunde inte med säkerhet avgöra om hon levde eller inte. Han ville inte undersöka det och han ville inte heller bestämma sig för om hon var lovlig att äta nu. De kval han genomled i den stunden var enorma.
När Varg slet upp buken på lodjurshonan med sina kindtänder lyftes hennes huvud i en mjuk långsam rörelse. Det kunde varit en sammandragning i en avsliten sena likaväl som en reaktion från ett levande djur. Han visste inte. När han ätit sig mätt på inälvor hasade han sig nedbruten därifrån. De skuldkänslor han fått skulle inte lämna honom ifred.
Lite senare kastade han upp en del av födan i ett gryt. Han tittade ned i grytet och såg någonting konstigt ligga under den blöta uppkastningen. Päls och skinn. En vargunge. Illa huggen av jakthundar.
Elisabeth Fagerstedt
vadjagskriverom.blogg.se